Det är otroligt svårt att beskriva söndagen. En helt fantastisk upplevelse som, om någon missat, ledde till SM-guld. Men det är inte lätt att beskriva känslan och stämningen.
När vi ställde oss i den långa långa kön och väntade på att grindarna skulle öppnas och insläppet skulle börja. Hur nervositeten steg, och vi bara kunde spekulera i hur det skulle gå.
Så blev vi äntligen insläppta. Uppför trapporna och plötsligt har vi hela stadion nedanför våra fötter. Vi tränger oss inåt och får bra platser, nästan i mitten med trumman bakom oss. Rytmiskt trummande till alla hejarramsor. 45 minuter till avspark. Man kan nästan ta på spänningen i luften. Hela tiden kommer folk in, knuffar till en i ryggen, tränger sig förbi, alla vill ha så bra platser som möjligt.
Jublet stiger när spelarna kommer in på planen för uppvärmning. Samtidigt ser man resten av stadion sakta fyllas. Så är det bara några minuter kvar, och nästan alla på sittplats reser sig upp för att sjunga med i hymnen. "Åh vi älskar Malmö FF, ja vi brinner för vårt lag..." Hörs det från över 20.000 röster, samtidigt som hela läktaren förvandlas till ett stort hav av himmelsblåa och vita flaggor. Inte ett hårstrå ligger ner på kroppen, total gåshud, och det är inte enda gången under denna kväll. Så blir allt plötsligt mörkt när tifon sänks ner över oss. Vi fortsätter sjunga, de flesta kan hela utantill och snart är låten slut, det är dags för avspark.
Det är ett enormt tryck på norra läktaren. Sångerna avlöser varandra, vi sjunger, hoppar, och vid de tillfälle vi inte hoppar så känner vi hur allting under oss gungar. Klarar stadion detta så klarar den allt!
Vi följer med spänning matchen, får stå på tå ibland för att se ordentligt. Så plötsligt är bollen i mål! Malmö har tagit ledningen och jublet vet inga gränser. Alla skriker, händerna åker upp i luften, folk är i extas och hela publikhavet är i gungning. Jag får en knuff i ryggen och faller framåt, har inget räcke framför mig utan det är bara trappsteg ner. Katrin ser och får ett stadigt grepp om mig och håller mig kvar. Vi jublar och gör high five. SM-guldet är vårt, i alla fall i detta nu.
Matchen fortsätter, vi fortsätter heja på, och strax innan första halvlek är slut kommer mål nummer två och stadion exploderar i ett jubel igen. Nu har vi ett ännu hårdare tag om guldet!
Andra halvlek flyter på, och ju närmre avblåsning vi närmar oss desto högre blir jublet, stämningen och glädjen. Killen bredvid mig lägger armen om mig, jag lägger min ena arm om honom och den andra om Katrin, hela ståplats har lagt armarna om varandra och alla hoppar i takt med "Hoppa om du älskar Malmö FF".
Slutminutrarna närmar sig, och vi glömmer nästan av att det pågår en match framför oss. Det är sånt tryck, sådan stämning. Folk trängs, vill ta sig framåt, neråt. Mot planen. Bengaler tänds, det blir blött i nacken, sprutar de vatten? Nej, champagne! Poliser och vakter står och håller hårt i armkrok, tittar upp på läktarna. Man ser på dem att de mycket väl har insett att de inte har en chans om några minuter. Folk har samlats runt hela planen, hålls bestämt tillbaka och kämpar inte heller emot något speciellt förrän... Visselpipan hörs och det blir ett öronbedövande jubel. Folk rusar in på planen från alla håll. Runtomkring mig skriker man, skrattar, gråter jublar, sjunger, hoppar... Vi dras med. Glädjen vet inga gränser. Alla spelare är omringade, vi får följa vad som händer på storbildsskärmarna. Efter ett tag exploderar himlen i fyrverkerier till tonerna av Queens "We are the champions"
En helt otroligt kväll, och alla runt om en är så otroligt glada!
Men som sagt, det går inte att beskriva i ord hur fantastiskt roligt detta var, men jag har försökt i alla fall!
